tisdag 6 maj 2014

Mitt livs resa börjar här



                                
                     Efter 20 år av ätstörningar så har jag bestämt mig: jag ska bli fri(sk).

                                                       Kort bakgrund:

När jag var 13 år gammal så slutade jag äta. Livet omkring mig stormade och var osäkert, vilket ledde till att jag började kontrollera det enda jag kunde kontrollera: maten. Jag räknade kalorier och motionerade så fort tillfälle gavs och rasade i vikt. Jag blev tyst och inåtvänd, och i mina ögon såg man döden. Anorexian hade gjort sitt inträde i mitt liv.

Under många år framöver var jag svårt sjuk; min lever och mitt hjärta höll båda på att ge upp under de här åren. Jag tappade all form av livsglädje. När jag var omkring sexton år började det långsamt vända och vid sjutton hade jag nått en hyfsad normalvikt. Trots att jag fortfarande vägde min mat och räknade kalorier så blev jag friskförklarad. Ett stort misstag: utanpå såg jag kanske ut som vilken tonårstjej som helst, men anorexin hade fortfarande ett stenhårt grepp om mig.

Och helt riktigt: det tog bara några år innan fröken Ana kom tillbaka. Med full kraft slog hon till och åren mellan 19-24 försvann i det svarta hål som sjukdomen är. Återigen höll mitt hjärta på att ge upp. Jag var svårt deprimerad och mitt inre fullt av mörker. 

Vid 25 vände det för andra gången. Jag ökade långsamt i vikt och började kunna skratta och le igen. Livet  återvände. Men fortfarande hängde sig ätstörningen desperat kvar, vägrade släppa taget om mig. Den bytte form och skepnad i perioder,men stannade envist kvar.

Åren mellan 25 till idag har varit upp och ner, ibland bättre, ibland sämre. Men ätstörningen har alltid funnits där i bakgrunden, och allt för ofta visat sitt fula tryne. Eller snarare: jag har låtit den finnas där. För, hur hårt det än låter, så har man alltid ett val. Och därför väljer jag nu att bli fri(sk)! Jag vill inte längre stå med en fot i landet sjuk och en fot i landet frisk och vela där emellan. Vill inte se åren rinna förbi, medan jag isolerar mig från allt och alla och dövar mina känslor med svält eller mat. Jag nöjer mig inte längre med att bara existera, jag vill börja leva

Det är dags nu. Efter 20 års misshandel av både kropp och själ, så är det dags.
                     
                                                  Mitt livs resa börjar här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar