tisdag 10 juni 2014

Jag trampar fel- men faller inte







Det har nu gått lite drygt en månad sedan jag bestämde mig för att bli helt fri(sk). En månad full av nya händelser och intryc.! Den absolut största förändringen har varit att jag påbörjat en intensivutbildning för att ta körkort. Utbildningen har varit extremt tuff, med plugg och körlektioner  i princip dygnet runt. Det har varit så oerhört mycket nytt att lära sig och ta in; jag har aldrig tidigare suttit bakom ratten och har noll intresse av bilar. Så de senaste tre veckorna har jag läst teori tills ögonen blöder och tränat i timmar på att koppla, bromsa, styra och gasa.


All stress och press har ibland lett till att jag glömt bort att ta hand om mig själv. Två eller tre gånger under den senaste månaden har jag "trampat snett". Det vill säga: tillfälligt tagit tillbaka några av mina destruktiva beteenden. Klarspråk: jag har bytt ut mat mot godis.
Inte bra alls, det är jag högst medveten om.
Men...

Skillnaden mellan då och nu är ändå ytterst påtaglig: jag trampar fel men faller inte. Jag låter mig själv inte falla längre. Istället ser jag det för vad det faktiskt är: ett tillfälligt snedsteg, som varken kommer eller behöver utvecklas till ett totalt återfall. Där jag förut lät det fortgå i veckor, ibland månader, tar jag numera tag i det redan dagen efter Jag reser mig helt enkelt upp, borstar av mig och fortsätter framåt med förnyad styrka!

Och, som jag tidigare nämnt, så tar jag idag ett steg tillbaka för att bättre kunna överblicka situationen. Vad gick fel? Hur kan jag göra annorlunda nästa gång?

Svaret den här gången kan sammanfattas i två punkter:

1. Kom ihåg att äta ordentligt 
(Det minskar risken för godiscravings betydligt)

2. Själen behöver sitt!
(Ta pauser, var snäll mot dig själv, se en bra film, gå och träna- gör saker som gör dig lycklig och ger dig energi helt enkelt! Detta är om möjligt ännu viktigare i stunder av stress; små oaser av lycka.)

Oavsett hur stressigt jag än har det- dessa två saker ska jag bara inte rucka på!

Så nu går jag vidare, lite klokare, lite starkare. Med en passion som brinner klarare än någonsin: Jag ska bli helt fri(sk)!

Jag ska fylla mitt liv med kärlek och vänskap. Jag ska skratta, jag ska gråta, jag ska känna. Men framför allt ska jag leva.

                                               "In any given moment we have two options:
                                                to step forward into growth or to step back
                                                                         into safety."
     - Abraham Maslow.



måndag 12 maj 2014

Att våga misslyckas





Jag har alltid sett på livet med bistra ögon och ständigt förväntat mig att det värsta ska ske.  Med en välmenande men väldigt överbeskyddande pappa, så formades min syn på världen.  Jag blev dagligen varnad för alla faror som lurade där ute och det mesta målades i svart. Detta gjordes så klart av kärlek och omtanke, men hans oroliga själ smittade snart av sig. Jag blev rädd för att leva.

Istället för att se alla de möjligheter och chanser som kommit i min väg har jag sett hinder och risker. Istället för att välkomna förändring och gå den till mötes, så  har jag skrämt tagit ett steg tillbaka från den.  Jag har krupit in i mitt lilla skal igen och stannat kvar i det trygga och välkända.

Denna rädsla har format en stor del av mitt liv och jag tror jag delar den med många av er därute. Man är rädd för att misslyckas,rädd  för att förlora kontrollen , rädd för att bli ensam, rädd för att göra bort sig och ibland till och med rädd för att lyckas.

Detta har för min del lett till att jag gått miste om en massa: jobbmöjligheter, resor, nya vänner och roliga bekantskaper,  spännande upplevelser...  Ja listan kan göras oändlig. Allt för att jag gått omkring ständigt inställd på katastrof. Jag har sett på mitt liv med dödligt allvar och tagit mig an varje uppgift med bankande hjärta, rädd att något ska gå, hemska tanke, fel.

Men på senaste tiden har jag börjat tänka om. Istället för att se på mitt liv som en enda lång radda av läskiga och jobbiga uppgifter son måste tacklas, så har jag skiftat fokus och betraktar numera livet som ett äventyr! Jag försöker att inte ta allt så allvarligt helt enkelt. Efter att i åratal varit livrädd för att misslyckas, ser jag idag istället ett eventuellt nederlag som en chans till utveckling, ett tillfälle att lära mig och växa: Vad hände, varför blev det som det blev och vad kan jag göra annorlunda nästa gång?

Att se på livet som ett enda stort äventyr har hjälpt mig oerhört mycket. 
Tidigare har jag haft ett väldigt "svart eller vitt" tänk, det har alltid varit "antingen eller" för mig. Så när jag har försökt att förändra olika bitar av mitt liv, och allt inte avlöpt perfekt, så har jag medelbart kastat alla mina storslagna planer och drömmar överbord. Jag hade ju MISSLYCKATS, lika bra att ge upp! Efter varje misslyckande växte mitt självförakt ännu lite till, tills jag knäade under dess vikt. 

Men idag tillåter jag mig själv att misslyckas: det är ok! Istället för att genast kasta in handuken och lägga mig platt när allt inte avlöper friktionsfritt, jag får ett återfall eller bråkar med sambon, så tar jag ett steg tillbaka och tänker: vad kan jag lära mig av det här?
På det sättet förvandlas "misslyckandet" från fiende till vän; det blir en ständig källa till kunskap och självkännedom. 

Det här förändrade synsättet har gjort att jag vågar så mycket mer. Rädslan för att misslyckas har helt försvunnit; jag är inte längre paralyserad av skräck, utan har funnit kraften och modet att jaga de drömmar jag vill jaga. 
So what om jag snubblar och faller? Då reser jag mig bara upp igen, borstar av mig och fortsätter min resa mot fri(sk)het.

           


tisdag 6 maj 2014

Mitt livs resa börjar här



                                
                     Efter 20 år av ätstörningar så har jag bestämt mig: jag ska bli fri(sk).

                                                       Kort bakgrund:

När jag var 13 år gammal så slutade jag äta. Livet omkring mig stormade och var osäkert, vilket ledde till att jag började kontrollera det enda jag kunde kontrollera: maten. Jag räknade kalorier och motionerade så fort tillfälle gavs och rasade i vikt. Jag blev tyst och inåtvänd, och i mina ögon såg man döden. Anorexian hade gjort sitt inträde i mitt liv.

Under många år framöver var jag svårt sjuk; min lever och mitt hjärta höll båda på att ge upp under de här åren. Jag tappade all form av livsglädje. När jag var omkring sexton år började det långsamt vända och vid sjutton hade jag nått en hyfsad normalvikt. Trots att jag fortfarande vägde min mat och räknade kalorier så blev jag friskförklarad. Ett stort misstag: utanpå såg jag kanske ut som vilken tonårstjej som helst, men anorexin hade fortfarande ett stenhårt grepp om mig.

Och helt riktigt: det tog bara några år innan fröken Ana kom tillbaka. Med full kraft slog hon till och åren mellan 19-24 försvann i det svarta hål som sjukdomen är. Återigen höll mitt hjärta på att ge upp. Jag var svårt deprimerad och mitt inre fullt av mörker. 

Vid 25 vände det för andra gången. Jag ökade långsamt i vikt och började kunna skratta och le igen. Livet  återvände. Men fortfarande hängde sig ätstörningen desperat kvar, vägrade släppa taget om mig. Den bytte form och skepnad i perioder,men stannade envist kvar.

Åren mellan 25 till idag har varit upp och ner, ibland bättre, ibland sämre. Men ätstörningen har alltid funnits där i bakgrunden, och allt för ofta visat sitt fula tryne. Eller snarare: jag har låtit den finnas där. För, hur hårt det än låter, så har man alltid ett val. Och därför väljer jag nu att bli fri(sk)! Jag vill inte längre stå med en fot i landet sjuk och en fot i landet frisk och vela där emellan. Vill inte se åren rinna förbi, medan jag isolerar mig från allt och alla och dövar mina känslor med svält eller mat. Jag nöjer mig inte längre med att bara existera, jag vill börja leva

Det är dags nu. Efter 20 års misshandel av både kropp och själ, så är det dags.
                     
                                                  Mitt livs resa börjar här.